30 november, 2007

Vin, kvinnor och sång - en kördam tänker högt


Foto: Sandra Qvist

Såg en rolig personlig förklaring till ett känslomässigt motstånd mot oss, apropå att vi var intervjuade i en artikel om körsång i DN På stan i går, nämligen diagnosen att inte kunna umgås med tjejer i grupp. Började fundera lite, eftersom jag själv i grunden egentligen brukar känna obehag i organiserade grupper och det för min del aldrig har varit någon särskilt viktig eller eftersträvansvärd poäng i sig att kören består av endast kvinnor.

Den legendariska blöta middagen där Sweptawaysidén föddes (eller på ett kontor med en gammal spökorgel? eller i en beige rostig Volvo med spetsgardiner?) var en i min tillvaro relativt ovanlig händelse - en middag som det råkade vara bara tjejer på. Jag varken undviker eller vinnlägger mig om att umgås enkönat, kvinnor kan vara härliga, män kan vara härliga, och det brukar vara lite blandat liksom.

Men Sweptaways karaktäriseras såklart som damkör. Och det är väl ett retrofint ord som är fullt sanningsenligt, men åtminstone i teorin tänker jag att vi väl kunde ha en man eller två med också, bara han funkade som kördam liksom? Det tycker vi garanterat olika om i kören, som med allt annat. Och nu råkar vi hur som helst vara endast kvinnor.

Vilket är ett faktum som jag kapitulerat inför. Det är nämligen en av sakerna som har överrumplat mig med den här kören: förutom att jag upptäckt att det är roligt att sjunga i kör, har jag insett att det också är roligt att ingå i ett kvinnokollektiv. Just det här i alla fall.

Sweptaways är en av få platser i tillvaron där jag gör något med endast kvinnor, och dessutom uppemot trettio stycken av dem samtidigt. Det är ett massivt, enastående, feministiskt nätverk. Det är bisarrt, intressant, roligt och jag lovar att äta upp både hatt och plym om inte alla kördamerna har haft mer eller mindre problem med det då och då, men i slutändan gillar det skarpt. Prova.

Klart man fattar att det kan vara störande. Konstiga kvinnor i grupp är väl givet just det. En massa av kvinnokroppar och kvinnoröster som fyller scenen, omringar ljudteknikern, skivbolagsdirektören, festarrangören. Kackel. Och vi är dessutom svåra att med precision placera in på en urban hipphetsskala. Är Sweptaways töntiga eller tuffa? Litkes och Tokyon eller Bingo Royale och Skansen? Vi har sjungit på Kafé 44 och Riche samma kväll. På NK och i en feministisk konstinstallation av Johanna Gustafsson Fürst. Och så vidare. Vi är för många, för glada, för spretiga.

Hm. Det är intressant att fundera över hur vi uppfattas. Vi tänker nog inte så ofta på det ändå eftersom vi til syvende og sidst gör allting för vårt eget höga nöjes skull och mest fokuserar på hur vi själva uppfattar det. Hur kul har vi nu? Vill vi vara i det här sammanhanget? Hur bra låter det här? Men om man tänker på det lite så kan man väl konstatera att den sammantagna bilden i alla intervjuer kan ha en slagsida åt scoutpräktighet som kan verka störande, med frågor om den svenska körrörelsen, uppsjungningar och intagningar, hälsoaspekter på sjungande ... jag vet inte, vill vi inte mest ha mycket vin i logen och bra stämning på scenen liksom? Vi är ett gäng som har ett band som har körsång som uttrycksmedel. Vi är Alan Warners Körflickorna, inte Så som i himmelen.

Jo, sedan förstår jag också att man kan tro sig vara helt ointresserad av oss. Jag är själv inte intresserad av körsång. Men jag är intresserad av The Sweptaways.

Som avslutning bjuder jag på en banan:



PS. Vill för övrigt å det bestämdaste dementera att Säkert!-covers ingår i vår repertoar.

Inga kommentarer: