Vi har blivit odödligförklarade. Inskrivna i litteraturhistorien. I Jon Jefferson Klingbergs debutroman "Jag tror vi behöver prata faktiskt" (Alfabeta) kan man läsa följande:
TORSDAG 21 DECEMBER
Hornsgatan, 20:32 Jag promenerar ner mot Hornstull. I höjd med restaurang Ho's blickar jag upp mot huset på andra sidan gatan. Ser min gamla julstjärna hänga i fönstret tre våningar upp. Jag stannar och betraktar den. Hur gick detta till? Jag kan fortfarande inte förstå att det faktiskt har hänt.
Utanför entrén till Restaurang Street har kön börjat växa trots att klockan inte ens är nio. Jag förbannar mig själv för att jag inte hunnit ta ut pengar. Dessa desperat skälvande dagar där varenda aktivitet kläms in med sekundkorta marginaler och inte en kö i hela innerstan är kortare än ett kvarter. Jag ställer mig bakom ett gäng popkillar och spanar in genom entrén. Stället ser redan ut att vara fyllt till bristningsgränsen. Min blick letar i folkmassan. Här och där ett bekant ansikte. Ihopträngda ser de ut att ha någonting gemensamt allihop. Är jag redo att försöka vara en del av detta? Orkar jag ens det?
Funderar på att vända och gå hem för att helhjärtat kunna ägna mig åt nedstämdhet. Väger och mäter tanken. Min samlade erfarenhet säger mig att det kan vara ett misstag. Behöver jag något är det att mötas av något annat än mig själv, om så bara för några ögonblick.
Jag ger flickan i insläppet två tjugolappar och försöker hitta någonstans att bli av med min ytterrock. Baren är full med människor. Jag greppar ett glas vatten och tränger mig in i folkmassan ivrigt letande efter någon att stå bredvid och försöka se ut som om jag vet vad klockan är.
Medan damkören The Sweptaways framför en a capella-version av något med Jenny Wilson pratar jag med Kitte som har pluggat konst i Spanien under hösten. Skymtar kulturjournalisten Willy Hansen i vimlet. Känner mig glad att se honom utan att jag riktigt vet varför. Han är bekant till bekanta. Han är mörk, lång, ser bra ut och har levt ett mer eller mindre hänsynslöst singelliv sedan hans tjej dumpade honom under förkrossande former för två år sedan.
Nu kommer en blond, vacker kvinna i trettioårsåldern fram till honom. En mörkblond, något kortare kvinna i svart, åtsittande klänning dyker upp bredvid mig. Hon ser ut som en klassisk skönhet ur en gammal Ingmar Bergman-film. Samtidigt är det något nästan förortsaktigt över henne. Hon liknar definitivt inte någon av de kvinnor jag normalt skulle känna mig bekväm att prata med.
"Är du med i kören eller?" frågar jag, trots att något säger mig att hon knappast är en av dem. Hon svarar att hon är täckmantel åt sin syster som tjatat dit henne.
Här kan du läsa Jons blogg och här köpa boken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar