Att de riktigt starka känslorna ligger nära varandra är ingen nyhet. Vissa kallar det glädje, andra kallar det ilska. Det är så mycket som stämmer så bra i den här recensionen ("alla stämmor vill höras mest", "det går att hysteriskt doba doba doba sig igenom 'Vintersaga' och dida dida dittiri diri la la lalla för hela slanten" etc ), och annat som inte gör det (referenserna barbershop och The Real Group, påståendet om kulturredaktionernas tystnad etc).
Barometern fnissar och ler i stället, och tycker att det är tufft och låter bra - särskilt när vi "träffar helt rätt och får till samma känsla som originalartisten. Som i Kate Bushs Wuthering Heights och refrängen i Jenny Wilsons Let my shoes lead me forward".
PS. Alla måste inte förstå allt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar